Oj

Jag är visst lite dålig på att uppdatera här.

Ni kan i alla fall få en bild jag just tog på mig själv.


Bas

Den senaste månaden har jag börjat på säkert tio blogginlägg som handlat om fantastiskt bra saker. Problemet är bara att avsluta på ett bra sätt. Eller att ens komma till mitten. Att skriva inledningen kan jag, men sen tar det stopp. Det är med all viljekraft jag kan åstadkomma som jag skriver det här. Att göra saker som kräver lite eftertanke eller koncentration har verkat fullständigt omöjligt. Eller verkar, snarare. Det är viktigt med rätt tempus. 

Jag ligger efter i skolan. Fem av mina nära vänner har fyllt år, men jag har knappt sagt grattis. Jag röker ett halvt paket om dagen, minst. Verkligen inget går som jag vill. Jag vill bara göra allt jag kan för alla mina närmaste, egentligen alla jag ser, men jag orkar bara inte. Jag orkar ingenting längre. Det enda jag gör är att förstöra mig själv.

Nästa vecka ska jag till doktorn och förhoppningsvis får jag antidepp utskrivet. Det hjälper förmodligen lite.

Så alla ni jag är lite off mot (d.v.s. alla jag känner) - det är verkligen inget personligt, jag är bara inte riktigt mig själv just nu.


Ang. privatliv och sexliv

"Jag är en 16-årig kille. Jag bor i Enköping, men jag lever i Uppsala. Jag går media på GUC ute i Fyrislund. Jag har inga syskon, men mina föräldrar bor tillsammans och jag har världens finaste pojkvän."
Ungefär så brukar jag presentera mig. Problemet är bara att alla hakar upp sig på det sista. Om jag berättar att jag har en pojkvän blir plötsligt allt annat ointressant och de frågar inte om något annat. Det värsta frågan är också den vanligaste - inte "hur träffades ni?" eller "hur länge har ni varit tillsammans?" eller så, utan "vem av er brukar vara överst?".

Vissa verkar inte fatta att det är en ganska privat fråga, och oftast brukar jag be dem förtydliga lite. Då brukar ganska många bli lite generade och svara något i stil med "jamen... När ni ha sex, vem ligger överst? Vem ger och vem tar liksom?". Det gör mig så ledsen. För det första - vem säger att vi har analsex? För det andra - varför skulle jag vilja berätta för någon jag inte står speciellt nära om hur mitt sexliv ser ut? Jag pratar knappt med mina närmsta vänner om det, så varför skulle jag vilja berätta något sånt för någon som inte alls har med det att göra?

Ibland brukar jag svara med en motfråga, typ "Vadå, vill du vara med?", "Näh, vi har inte analsex. Men gillar du BDSM?" eller "Föredrar du tänt eller släckt?". Oftast brukar folk bli jätteförnärmade eller förvånade och säga att det är privat. Då blir jag bara ännu ledsnare. Varför skulle jag diskutera mitt sexliv bara för att jag är bög om de inte ens vill berätta om sitt?

Ibland så brukar jag bara svara rakt ut på frågan och gärna lägga in lite detaljer (även om det inte är sant). Typ: "Jo, Henke (min pojkvän) är överst. Hans snopp är jävligt stor och det gillar jag. Han kör också ganska hårt, så ibland är det lite pinsamt typ vid idrotten och så när man ska byta om och har massa rivmärken på magen, för då fattar ju alla vad man gjort." Då blir folk också förnärmade och tycker att man inte behöver basonera ut hela sitt privatliv, även fast det var de som frågade.

Människor, jag förstår mig inte på er! Eller är det bara jag som missuppfattat? Är det okej att fråga vem som helst om deras sexliv?

Pull Out My Insides

Jag behöver nog prata lite tror jag. Jag behöver diskutera, vädra tankar, bolla idéer och bara få kräkas ut allt som snurrar.


Jag har inte direkt något att klaga på. Jag har bara känner för att dela på en kaffe och en blåbärspaj och snacka. Fattar ni vad jag menar?

Fett ovärt inlägg. Ni får en dramatisk bild också.


I want a perfect moment, i wanna go tonight

Ikväll gäller det. Väntar på bussen. Tar egopiks och laddar upp som utfyllnad i bloggen. The usual.

I wanna see the signs race through my mind. 

Och jag vet att ni också älskar Tove.


I feel pretty

Alla de där timmarna när jag inte haft något att göra, alla de timmar då jag satt mig vid datorn och slöpillat i Photoshop. Fy attan va kul det är att se något växa fram. Att ta en relativt kass bild, bara för att redigera den i ett par timmar och till slut se att resultatet är fantastiskt snyggt. Idag kände jag faktiskt att jag lyckades lite. Kände för att göra en väldigt brutal bild, så det gjorde jag. Även om jag inte är något superduperPRO på Photoshop känner jag mig ändå bättre än den genomsnittlige svensson. Eller vad säger ni? (*fiskar beröm*)

Orginal: (direkt ur kameran, ingen redigering över huvud taget)




Efter ett par timmar i Photoshop:





Årsresumé, eller nåt

Alla skriver om hur deras 2011 var, lägger ut bilder på alla minnesvärda händelser och är superduperambitiösa. Det tänker inte jag vara. Jag tänkte sammanfatta mitt år i kronologisk punktform och jag tänker skriva otroligt politiskt korrekt.

  • Jag gjorde slut med Martin. Det var otroligt skönt, han var ett rumphål. (Kanske inte den roligaste starten på ett år, men det var okej.)

  • Confusion! Galet var det! Allt som måste finnas för en lyckad helg var där: Lost in Göteborg, nära-döden-upplevelser, "Karin har svimmat!" och ett konvent någonstans där emellan. 

  • Uppcon: Det var gratis. Mer säger jag inte.

  • Jag slutade nian. Det bästa som någonsin hänt i mitt liv. Både skolavslutningen och klassfesten efter hade jag gärna levt utan, men att slippa grundskolan... Det är det bästa som hänt mig tror jag. Dessutom fick jag samma dag en macbook i avslutningspresent, superduperfin är den.

  • Sommarlovet var väldigt trevligt. Jag träffade bara massa roligt folk mest hela tiden.

  • World Scout Jamboree. 40 000 scouter, 10 000 funktionärer. Samma tid, samma plats, samma kanal. Det var helt obeskrivligt. Två veckor ren eufori.

  • Skolstart. Måste verkligen säga att jag tycker om min nya skola. Visst, det är kanske inte den bästa som finns, men jag trivs och det är det viktiga. Roligt som attan har jag med mina underbara klasskompisar.
  • Arbetsintervju. Det gick bra. Började jobba samma dag som jag gick på intervjun. Nu har jag ett jobb på Max och tjänar några tusen extra i månaden.

  • Kameraköp. För ett ytterst fördelaktigt pris fick jag en jättefin kamera, två objektiv, en väska, minneskort och drulleförsäkring. Det bästa köpet jag gjort i mitt liv om jag får säga det själv.

  • Tovas 18-årsfest. Själva festen var ypperligt trevlig, även om det inte var det som var det bästa. Råkade, utöver Filip som det var planerat, få med mig en person som sov över hos mig. Denna person stannade sedan hos mig tills söndagen (festen var på fredagen) och helgen blev liksom magisk, precis liksom veckan som följde. Det var då snön kom. Sen åkte jag bort en vecka över jul och mina kommunikationsmöjligheter med omvärlden var näst intill obefintliga, den veckan var mindre trevlig. När jag kom hem spenderade jag tre dagar i sträck tillsammans med honom igen, allt var så bra.

  • Året slutade i att jag fick ändra relationsstatus på Facebook - "In a relationship with Lill Henke" stod det på tolvslaget. 2012 kan bara inte gå fel!

Lucianatt

Jag var nyss ute och tog några fina bilder på en motorväg. Eller jag tyckte i alla fall att de var fina.

Jag råkade tydligen sova förbi hela lucia, utan att jag visste om det. Jag vaknade vid två idag och insåg att jag försovit mig åtta timmar. Herregud, ibland blir jag bara så trött på mig själv. Men det blir ju lucia nästa år igen.

Bilderna är tagna aldeles nyss i alla fall.






Och hela tjocka släkten...

Den här helgen har jag spenderat hos min Farfar och Ulla. Jag har ingen farmor, för hon dog för massor med år sedan. Då gifte min farfar om sig med sin nuvarande fru, som heter Ulla. När jag var liten sa vi alltid att vi skulle "åka till Farfar och Ulla", och jag var så van vid det att jag till slut började fråga mina dagiskompisar om de också hade en Ulla. Till min förvåning var det nästan ingen som hade det. Världen är bra konstig ibland. 

Min farfar är väldigt gammal. Sjuttio-någonting. Så gammal kommer aldrig jag bli, det är jag säker på. Min farfar kan också väldigt mycket, han spenderar dagarna med att läsa viktiga böcker av den senaste nobelpristagaren i literatur och öva på nästa stycke de ska spela med Katrineholms Symfoniorkester. Hur många klarar av det, liksom?

Jag har inte så mycket kontakt med min farfar, så de få besök jag och min familj gör i Katrineholm är enda tillfällena som jag får höra av honom. Det sker inte alls ofta, vilket kanske är lite tråkigt, fast samtidigt lite bra. Det vore väldigt pinsamt att sitta där runt middagsbordet och inte ha något att prata om. 

Jag blev i alla fall ombedd att ta ett par bilder av min käre farfar nu i helgen, så det gjorde jag. En blev till och med så bra att jag vill lägga upp den här. Sen fick vi ett piano av dem också, de ska flytta och visste inte var de skulle göra av det. Så därav pianobilden.

För övrigt var det min farfar som kom på det fantastiskt fenomenala namnet "Palmfjord" som min släkt är den enda i Sverige om att heta. Bara det gör att coolhetsfaktiorn på honom stiger med minst tusen och lite till.







Min vän Filip Wallén

Jag tänkte skriva lite om mina allra närmaste vänner. Bara för att jag kan och jag vill vara riktigt jäkla självutlämnande. Dels är det kul att få skriva något jag tycker känns viktigt och dels för att inte centrera allt på mig. Jag måste ju börja någonstans, och för att inte lämna någon utanför tänkte jag börja med han som jag känt längst och han jag träffar mest - min homie, bff (autocorrect ville ändra till "biff", men för att vara helt uppriktig stämmer inte det helt...) eller vad man nu vill kalla honom - Filip Wallén.

Filip och jag har känt varann sen någon gång i januari eller februari 2005, när jag flyttade från Årsta till Enköping. Båda vi var scouter och supertöntiga, men jättesnälla och lite överkänsliga skulle jag tro. Oftast lekte vi hos Filip, han bodde nämligen på landet - mitt ute på en åker i världens största hus, med minst en miljon olika husdjur som jag var allergisk mot och med föräldrar som fixade allt i hela världen. Det lämpade sig exemplariskt för våra fantasifulla krigslekar fyllda av all världens kreatur med de mest svåruttalade namn som ni kan tänka er!

Men som säkert de flesta är bekanta med går tiden lite för fort ibland, och rätt som det var pratade vi knappt med varann. Inte för att vi hade bråkat eller tyckte illa om varann - vi bara tappade kontakten. Jag skötte mitt och han skötte sitt liksom. Eller som min mamma alltid sa: "ni kanske har växt ifrån varandra."

Visst sågs vi emellanåt, men ofta var det ju inte. Under hela den här tiden hade jag både min wemo-, emo- och wapaneesetid, vilket det tidsnog visade sig att han också hade (wapeneesetiden kommer även om han inte är där än, det är jag säker på). Fast det visste i alla fall inte jag om - visst såg jag hintar, men inte mer.

Men hux flux satt vi på samma buss en tidig onsdagsmorgon i augusti 2011, den stora dagen när gymnasiet började. (nästan) utan att ha vetat om det hade vi hamnat på samma skola (guc), på samma linje och i samma klass. Lite läskigt faktiskt. Men hur skulle världen se ut utan ett öde liksom?

Nu träffas vi i stort sett varje dag, och hela tiden har vi läskigt kul. Hela tiden händer det nya saker, och jag känner ingen annan som jag kan vara så uppriktig mot, eller kan lita på så mycket som den här grabben. Det är han som får mig att orka gå till skolan de där dagarna när allt känns som om man hellre vill begrava sig levande och det är bara han jag enkelt skulle anförtro mitt liv åt. Filip, du är verkligen min true bästa vän, även om jag kanske är lite dålig på att visa det ibland. (Fast du vet - den man älskar den agar man).

Visst är glappet mellan oss ganska stort ibland - jag menar, jag är inte särskilt emo, lyssnar inte på sådär överdrivet mycket metal, jag super inte och jag jagar definitivt inte nya tjejer stup i kvarten. Men fan va mycket vi har gjort tillsammans, och det går verkligen aldrig att utplåna. Tills döden skiljer oss åt, hoppas jag i alla fall.

Dojc - Deranged Occasional Jazz Club

Tänkte lägga upp lite bilder från när jag och min nya bästis karin var och fotade på en jazzklubb på sveavägen där min pappa spelade. Fick prova hennes polariseringsfilter och vidvinkelobjektiv. NICE. Tror att jag kommer önska mig båda i julklapp faktiskt. Fnizz.



















Nattliga Nöjen

Jag är trött. Fredagar är jobbiga dagar. När schemaläggaren på skolan schemat glömde hon nog bort att tänka några sekunder. Antagligen de sekundrarna hon la vårat schema. Att gå mellan 10-16.30 på fredagar är inte acceptabelt.


Sen fick jag ett samtal från mig chef som ville att jag skulle komma och jobba ikväll, och eftersom jag inte har så mycket till liv tänkte jag att "det låter ju trevligt".


Nu sitter jag hemma och har precis avslutat mitt projekt med LP-skivor. I torsdags gick jag och Alex till ganska sent, och sen skulle jag till banken en snabbis. Alex följde med mig dit och när vi var på väg till våra respektive bussar såg jag något som jag hade ett ganska konstigt minne av mitt på torget - två papperskassar. Jag och Alex kilade fram och kollade om det var det jag trodde att det var. För kanske en eller två veckor sen hade nämligen jag, Becca och Filip gjort ungefär samma sak och gått fram för att kolla vad som låg i papperspåsarna. Då tänkte vi att någon måste glömt dem, men eftersom de fortfarande stod kvar där när jag och Alex kom förbi mer än en vecka senare kan det ju rimligtvis inte varit någon som saknade dem. Båda kassarna var nämligen fyllda med gamla LP-skivor, så det var sjukt frestande att ta dem. Och så tänkte vi att det är ju bättre att vi tar hand om dem än att de står i regnet och förstörs. Det är ju ändå höst. Kalla oss tjuvaktiva om du vill det, men vad skulle du ha gjort?

Nu ikväll har jag satt upp de flesta på min vägg. Det blev ganska mysigt tbh. Bilden är dock så himla tråkig, det ser lite roligare ut i verkligheten. Men man kan inte orka engagera sig i bra bilder hela tiden. Ni ser vad jag gjort, det är det viktiga.



Att angöra en blogg

Idag har det hänt igen. Jag skulle faktiskt tippa på att det är ungefär ett år sedan sist. Jag har skapat en blogg. Sist ville jag bli proffsbloggare - det är inte riktigt min avsikt nu.

Förhoppningsvis blir det inte så många som följer den här bloggen, det blir bara stelt. Men känslan av att skriva av sig så att vem som helst kan läsa det, att lägga ut saker som vem som helst kan se och känslan av att få ha ett alldeles eget krypin som bara jag bestämmer över känns fantastiskt bra.

Ang. headern.
Den är ful. Det tycker jag verkligen. Meeen.... Jag orkar inte lägga energi på att göra en fin header. Kanske någon gång när klockan inte är tolv på natten och jag ska upp astidigt och övningsköra imorn.

Anyways. Hoppas på att folk uppskattar det här initiativet. Tänkte nog inte bli lika aktiv på min ec-blogg nu. Eller nåt.

Hejsvejs.


bloglovin

Om

Min profilbild

RSS 2.0