I want a perfect moment, i wanna go tonight

Ikväll gäller det. Väntar på bussen. Tar egopiks och laddar upp som utfyllnad i bloggen. The usual.

I wanna see the signs race through my mind. 

Och jag vet att ni också älskar Tove.


Årsresumé, eller nåt

Alla skriver om hur deras 2011 var, lägger ut bilder på alla minnesvärda händelser och är superduperambitiösa. Det tänker inte jag vara. Jag tänkte sammanfatta mitt år i kronologisk punktform och jag tänker skriva otroligt politiskt korrekt.

  • Jag gjorde slut med Martin. Det var otroligt skönt, han var ett rumphål. (Kanske inte den roligaste starten på ett år, men det var okej.)

  • Confusion! Galet var det! Allt som måste finnas för en lyckad helg var där: Lost in Göteborg, nära-döden-upplevelser, "Karin har svimmat!" och ett konvent någonstans där emellan. 

  • Uppcon: Det var gratis. Mer säger jag inte.

  • Jag slutade nian. Det bästa som någonsin hänt i mitt liv. Både skolavslutningen och klassfesten efter hade jag gärna levt utan, men att slippa grundskolan... Det är det bästa som hänt mig tror jag. Dessutom fick jag samma dag en macbook i avslutningspresent, superduperfin är den.

  • Sommarlovet var väldigt trevligt. Jag träffade bara massa roligt folk mest hela tiden.

  • World Scout Jamboree. 40 000 scouter, 10 000 funktionärer. Samma tid, samma plats, samma kanal. Det var helt obeskrivligt. Två veckor ren eufori.

  • Skolstart. Måste verkligen säga att jag tycker om min nya skola. Visst, det är kanske inte den bästa som finns, men jag trivs och det är det viktiga. Roligt som attan har jag med mina underbara klasskompisar.
  • Arbetsintervju. Det gick bra. Började jobba samma dag som jag gick på intervjun. Nu har jag ett jobb på Max och tjänar några tusen extra i månaden.

  • Kameraköp. För ett ytterst fördelaktigt pris fick jag en jättefin kamera, två objektiv, en väska, minneskort och drulleförsäkring. Det bästa köpet jag gjort i mitt liv om jag får säga det själv.

  • Tovas 18-årsfest. Själva festen var ypperligt trevlig, även om det inte var det som var det bästa. Råkade, utöver Filip som det var planerat, få med mig en person som sov över hos mig. Denna person stannade sedan hos mig tills söndagen (festen var på fredagen) och helgen blev liksom magisk, precis liksom veckan som följde. Det var då snön kom. Sen åkte jag bort en vecka över jul och mina kommunikationsmöjligheter med omvärlden var näst intill obefintliga, den veckan var mindre trevlig. När jag kom hem spenderade jag tre dagar i sträck tillsammans med honom igen, allt var så bra.

  • Året slutade i att jag fick ändra relationsstatus på Facebook - "In a relationship with Lill Henke" stod det på tolvslaget. 2012 kan bara inte gå fel!

Min vän Filip Wallén

Jag tänkte skriva lite om mina allra närmaste vänner. Bara för att jag kan och jag vill vara riktigt jäkla självutlämnande. Dels är det kul att få skriva något jag tycker känns viktigt och dels för att inte centrera allt på mig. Jag måste ju börja någonstans, och för att inte lämna någon utanför tänkte jag börja med han som jag känt längst och han jag träffar mest - min homie, bff (autocorrect ville ändra till "biff", men för att vara helt uppriktig stämmer inte det helt...) eller vad man nu vill kalla honom - Filip Wallén.

Filip och jag har känt varann sen någon gång i januari eller februari 2005, när jag flyttade från Årsta till Enköping. Båda vi var scouter och supertöntiga, men jättesnälla och lite överkänsliga skulle jag tro. Oftast lekte vi hos Filip, han bodde nämligen på landet - mitt ute på en åker i världens största hus, med minst en miljon olika husdjur som jag var allergisk mot och med föräldrar som fixade allt i hela världen. Det lämpade sig exemplariskt för våra fantasifulla krigslekar fyllda av all världens kreatur med de mest svåruttalade namn som ni kan tänka er!

Men som säkert de flesta är bekanta med går tiden lite för fort ibland, och rätt som det var pratade vi knappt med varann. Inte för att vi hade bråkat eller tyckte illa om varann - vi bara tappade kontakten. Jag skötte mitt och han skötte sitt liksom. Eller som min mamma alltid sa: "ni kanske har växt ifrån varandra."

Visst sågs vi emellanåt, men ofta var det ju inte. Under hela den här tiden hade jag både min wemo-, emo- och wapaneesetid, vilket det tidsnog visade sig att han också hade (wapeneesetiden kommer även om han inte är där än, det är jag säker på). Fast det visste i alla fall inte jag om - visst såg jag hintar, men inte mer.

Men hux flux satt vi på samma buss en tidig onsdagsmorgon i augusti 2011, den stora dagen när gymnasiet började. (nästan) utan att ha vetat om det hade vi hamnat på samma skola (guc), på samma linje och i samma klass. Lite läskigt faktiskt. Men hur skulle världen se ut utan ett öde liksom?

Nu träffas vi i stort sett varje dag, och hela tiden har vi läskigt kul. Hela tiden händer det nya saker, och jag känner ingen annan som jag kan vara så uppriktig mot, eller kan lita på så mycket som den här grabben. Det är han som får mig att orka gå till skolan de där dagarna när allt känns som om man hellre vill begrava sig levande och det är bara han jag enkelt skulle anförtro mitt liv åt. Filip, du är verkligen min true bästa vän, även om jag kanske är lite dålig på att visa det ibland. (Fast du vet - den man älskar den agar man).

Visst är glappet mellan oss ganska stort ibland - jag menar, jag är inte särskilt emo, lyssnar inte på sådär överdrivet mycket metal, jag super inte och jag jagar definitivt inte nya tjejer stup i kvarten. Men fan va mycket vi har gjort tillsammans, och det går verkligen aldrig att utplåna. Tills döden skiljer oss åt, hoppas jag i alla fall.

RSS 2.0