Filip och jag har känt varann sen någon gång i januari eller februari 2005, när jag flyttade från Årsta till Enköping. Båda vi var scouter och supertöntiga, men jättesnälla och lite överkänsliga skulle jag tro. Oftast lekte vi hos Filip, han bodde nämligen på landet - mitt ute på en åker i världens största hus, med minst en miljon olika husdjur som jag var allergisk mot och med föräldrar som fixade allt i hela världen. Det lämpade sig exemplariskt för våra fantasifulla krigslekar fyllda av all världens kreatur med de mest svåruttalade namn som ni kan tänka er!

Men som säkert de flesta är bekanta med går tiden lite för fort ibland, och rätt som det var pratade vi knappt med varann. Inte för att vi hade bråkat eller tyckte illa om varann - vi bara tappade kontakten. Jag skötte mitt och han skötte sitt liksom. Eller som min mamma alltid sa: "ni kanske har växt ifrån varandra."

Visst sågs vi emellanåt, men ofta var det ju inte. Under hela den här tiden hade jag både min wemo-, emo- och wapaneesetid, vilket det tidsnog visade sig att han också hade (wapeneesetiden kommer även om han inte är där än, det är jag säker på). Fast det visste i alla fall inte jag om - visst såg jag hintar, men inte mer.

Men hux flux satt vi på samma buss en tidig onsdagsmorgon i augusti 2011, den stora dagen när gymnasiet började. (nästan) utan att ha vetat om det hade vi hamnat på samma skola (guc), på samma linje och i samma klass. Lite läskigt faktiskt. Men hur skulle världen se ut utan ett öde liksom?

Nu träffas vi i stort sett varje dag, och hela tiden har vi läskigt kul. Hela tiden händer det nya saker, och jag känner ingen annan som jag kan vara så uppriktig mot, eller kan lita på så mycket som den här grabben. Det är han som får mig att orka gå till skolan de där dagarna när allt känns som om man hellre vill begrava sig levande och det är bara han jag enkelt skulle anförtro mitt liv åt. Filip, du är verkligen min true bästa vän, även om jag kanske är lite dålig på att visa det ibland. (Fast du vet - den man älskar den agar man).

Visst är glappet mellan oss ganska stort ibland - jag menar, jag är inte särskilt emo, lyssnar inte på sådär överdrivet mycket metal, jag super inte och jag jagar definitivt inte nya tjejer stup i kvarten. Men fan va mycket vi har gjort tillsammans, och det går verkligen aldrig att utplåna. Tills döden skiljer oss åt, hoppas jag i alla fall.