acker -

Lucianatt

Jag var nyss ute och tog några fina bilder på en motorväg. Eller jag tyckte i alla fall att de var fina.

Jag råkade tydligen sova förbi hela lucia, utan att jag visste om det. Jag vaknade vid två idag och insåg att jag försovit mig åtta timmar. Herregud, ibland blir jag bara så trött på mig själv. Men det blir ju lucia nästa år igen.

Bilderna är tagna aldeles nyss i alla fall.

2011-12-14 @ 00:21:36 Permalink Pictor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och hela tjocka släkten...

Den här helgen har jag spenderat hos min Farfar och Ulla. Jag har ingen farmor, för hon dog för massor med år sedan. Då gifte min farfar om sig med sin nuvarande fru, som heter Ulla. När jag var liten sa vi alltid att vi skulle "åka till Farfar och Ulla", och jag var så van vid det att jag till slut började fråga mina dagiskompisar om de också hade en Ulla. Till min förvåning var det nästan ingen som hade det. Världen är bra konstig ibland.

Min farfar är väldigt gammal. Sjuttio-någonting. Så gammal kommer aldrig jag bli, det är jag säker på. Min farfar kan också väldigt mycket, han spenderar dagarna med att läsa viktiga böcker av den senaste nobelpristagaren i literatur och öva på nästa stycke de ska spela med Katrineholms Symfoniorkester. Hur många klarar av det, liksom?

Jag har inte så mycket kontakt med min farfar, så de få besök jag och min familj gör i Katrineholm är enda tillfällena som jag får höra av honom. Det sker inte alls ofta, vilket kanske är lite tråkigt, fast samtidigt lite bra. Det vore väldigt pinsamt att sitta där runt middagsbordet och inte ha något att prata om.

Jag blev i alla fall ombedd att ta ett par bilder av min käre farfar nu i helgen, så det gjorde jag. En blev till och med så bra att jag vill lägga upp den här. Sen fick vi ett piano av dem också, de ska flytta och visste inte var de skulle göra av det. Så därav pianobilden.

För övrigt var det min farfar som kom på det fantastiskt fenomenala namnet "Palmfjord" som min släkt är den enda i Sverige om att heta. Bara det gör att coolhetsfaktiorn på honom stiger med minst tusen och lite till.

2011-12-12 @ 00:54:04 Permalink Gård Kommentarer (2) Trackbacks ()

Min vän Filip Wallén

Jag tänkte skriva lite om mina allra närmaste vänner. Bara för att jag kan och jag vill vara riktigt jäkla självutlämnande. Dels är det kul att få skriva något jag tycker känns viktigt och dels för att inte centrera allt på mig. Jag måste ju börja någonstans, och för att inte lämna någon utanför tänkte jag börja med han som jag känt längst och han jag träffar mest - min homie, bff (autocorrect ville ändra till "biff", men för att vara helt uppriktig stämmer inte det helt...) eller vad man nu vill kalla honom - Filip Wallén.

Filip och jag har känt varann sen någon gång i januari eller februari 2005, när jag flyttade från Årsta till Enköping. Båda vi var scouter och supertöntiga, men jättesnälla och lite överkänsliga skulle jag tro. Oftast lekte vi hos Filip, han bodde nämligen på landet - mitt ute på en åker i världens största hus, med minst en miljon olika husdjur som jag var allergisk mot och med föräldrar som fixade allt i hela världen. Det lämpade sig exemplariskt för våra fantasifulla krigslekar fyllda av all världens kreatur med de mest svåruttalade namn som ni kan tänka er!

Men som säkert de flesta är bekanta med går tiden lite för fort ibland, och rätt som det var pratade vi knappt med varann. Inte för att vi hade bråkat eller tyckte illa om varann - vi bara tappade kontakten. Jag skötte mitt och han skötte sitt liksom. Eller som min mamma alltid sa: "ni kanske har växt ifrån varandra."

Visst sågs vi emellanåt, men ofta var det ju inte. Under hela den här tiden hade jag både min wemo-, emo- och wapaneesetid, vilket det tidsnog visade sig att han också hade (wapeneesetiden kommer även om han inte är där än, det är jag säker på). Fast det visste i alla fall inte jag om - visst såg jag hintar, men inte mer.

Men hux flux satt vi på samma buss en tidig onsdagsmorgon i augusti 2011, den stora dagen när gymnasiet började. (nästan) utan att ha vetat om det hade vi hamnat på samma skola (guc), på samma linje och i samma klass. Lite läskigt faktiskt. Men hur skulle världen se ut utan ett öde liksom?

Nu träffas vi i stort sett varje dag, och hela tiden har vi läskigt kul. Hela tiden händer det nya saker, och jag känner ingen annan som jag kan vara så uppriktig mot, eller kan lita på så mycket som den här grabben. Det är han som får mig att orka gå till skolan de där dagarna när allt känns som om man hellre vill begrava sig levande och det är bara han jag enkelt skulle anförtro mitt liv åt. Filip, du är verkligen min true bästa vän, även om jag kanske är lite dålig på att visa det ibland. (Fast du vet - den man älskar den agar man).

Visst är glappet mellan oss ganska stort ibland - jag menar, jag är inte särskilt emo, lyssnar inte på sådär överdrivet mycket metal, jag super inte och jag jagar definitivt inte nya tjejer stup i kvarten. Men fan va mycket vi har gjort tillsammans, och det går verkligen aldrig att utplåna. Tills döden skiljer oss åt, hoppas jag i alla fall.

2011-12-03 @ 19:51:03 Permalink Rosengård Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dojc - Deranged Occasional Jazz Club

Tänkte lägga upp lite bilder från när jag och min nya bästis karin var och fotade på en jazzklubb på sveavägen där min pappa spelade. Fick prova hennes polariseringsfilter och vidvinkelobjektiv. NICE. Tror att jag kommer önska mig båda i julklapp faktiskt. Fnizz.

2011-12-02 @ 22:03:14 Permalink Pictor Kommentarer (1) Trackbacks ()